Jag har inte mått särskilt bra de senaste veckorna. Det har antagligen inte märkts eftersom jag är bra på att dölja det. Jag vet inte om det är en trettioårskris, utbrändhet eller depression. Jag kallar det för orkarintebrymig-fenomenet. När jag är ledig ligger jag mest på soffan och orkar inte ta mig upp. Jag känner mig otillräcklig oavsett vad det gäller. Jag ser dock ljuset i buggen och simningen, alltid något.

Idag har det dock varit en riktigt sjukt jävla pissdålig dag, där det nog märkts att jag inte varit på topp. Ingenting har gått som det borde. Min sista lektion flippade ut tack vare att en handfull elever kaosade. Jag var vid det laget fruktansvärt trött, så jag orkade inget annat än att skrika och skälla. Min lunchrast börjar egentligen 11, men eftersom jag satt i telefon, i möten osv så fick jag lunch kl tolv, en kvart före min lektion började. Vissa dagar är bara så underbara :(

För tillfället känner jag att jag inte kommer ikapp med något, varken hemma eller på jobbet. Jag får prestationsångest.