Lysande skådespeleri i husvagnsmiljö

Brysk komik och en bottensats av aningen allvar härskar i John Godbers frejdiga skådespel Camping, en historia om två par som möts på ett sunkigt campingställe med varsin husvagn.

Engelsmannen Godber sägs vara en bland de mest spelade dramatikerna i hemlandet, nummer tre efter Shakespeare och Ayckbourn närmare bestämt. Det kan man förstå för han behärskar uppenbarligen det svåra dramaturgiska hantverket med bland annat ett väl tillvaratagande av mänskliga såväl kontraster som mentala skröpligheter. Åtminstone att döma av aftonens skådespel är det emellertid knappast någon fråga om subtiliteter utan mer av raka rör och pang på. Om man säger så.

Så vad kan tänkas utspela sig när två par med olika kulturell och social bakgrund händelsevis trängs ihop på en campingplats, utan några andra människor i närheten? Någon form av umgänge blir tvingande, någon form av påverkan och nya erfarenheter likaså. Det sistnämnda kan överraska med att blotta minst sagt oanade och intressanta sidor hos en och annan. Så sker också.

Det först ankommande paret Yvonne (Eva Claar) och John (Frederik Nilsson) hör hemma i en någorlunda välbeställd medelklass, medan Stephanie (Maria Nilsson Havrell) och Glenn (Lennart Eriksson) representerar arbetarklassen. Glenn är för övrigt permitterad gruvarbetare, numera uppfödare av pitbullterrier!

Scenografen Åke Candell har krympt spelrummet med en närbelägen stengärdsgård i fonden, något som ger en känsla av det där att leva tätt inpå varandra. Han har också valt utstyrsel åt rollerna som skall karakterisera det vi förknippar med social och/eller kulturell hemvist. Denna ingrodda klädkod med tillhörande fördomar havererar mycket effektfullt, i synnerhet beträffande Yvonne. Hennes vältränade gestalt draperas i joggingdress som bland annat det understryker sundhet och nyktert leverne, något som får en förödande kontrast genom hennes och Stephanies besök på nattklubb med manlig striptease. Mer bör inte yttras i sammanhanget.

Något liknande gäller Glenn som gör en bufflig entré iklädd halvtrasig svart T-shirt och med en grym tatuering på högerarmen. Visserligen har han sug i blicken när han tittar på Yvonne men visar sig trots allt ha både moral och ordningssinne.

Möjligen har Chatarina Larsson i sin regi velat framhäva det vi menar med kulturkrockar. Och visst finns de med i sammanhanget. Men för mig är det framför allt hennes accentuering på att avslöja vad som ligger under ytan av förutfattade meningar och annat fördomsfullt. När Stephanie hasar in i sin entré med ölburk i näven och hårt sminkad efter att storligen ha oroat det andra paret med högljudda kopulationsläten inifrån den gungande husvagnen, ja, då frammanar hon bilden av den vulgära kvinnan. Maria Havrell åstadkommer en tveklöst trovärdig gestaltning av en roll som successivt övergår till något helt annat – en genuint älskande kvinna.

Likaså förmedlar Lennart Eriksson övertygande en sorts förvandling från oborstad horbock till någon som hyser en oförställd kärlek till sin kvinna. Med blickar, minspel och beröringar berättar de om sin ömhet gentemot varandra, kontrasterande mot det andra parets betydligt svalare förhållande.

Övertygande är också Frederik Nilssons uppvisning av falsk tolerans och plötsliga raseri, en demaskering framkallad av svartsjukans demoner. En metamorfos gestaltar också Eva Claar då hon svarar för en av höjdpunkterna i skådespelet, nämligen hennes tolkning av när vilddjuret väcks inom henne.

Föreställningen kommer att locka publik för den är mycket rolig. Och den bärs upp av ett lysande skådespeleri.
Bo W Jonsson


Så skrev Borås Tidning om teatern "Camping" (jag har snott recensionen rakt av), som jag var på förra veckan tillsammans med min danspartner samt tre kollegor. Jag kan bara hålla med, den var så klockren och underbar! Vi skrattade i stort sett oavbrutet i nära två timmar, trots att den var tragisk. Jag skulle kunna se den igen! Igår såg vi att det var proppfullt i kön in till teatern, vi stod nämligen i kö för att se "Din stund på jorden" (recension kommer). Inte konstigt att det är många som vill se den, en positiv recension bidrar ju absolut. Har ni möjlighet att se den ska ni absolut göra det, ni kommer inte att ångra er :)

Jag önskar mig:

En apoteksdisk, liknande denna.

En jordglob. Gärna en gammal, före Balkankriget, Sovjetunionens upplösning osv!

Röda påslakan & örngott, med vita prickar på.

En cuttlebug, eller nyare modell.

En komplett uppsättning kryddburkar, i stil med dessa.

I takt med att sajten sprider sig, blir folk oense om vem som var med och kom på hela grejen och vilka som ska föra kolossen framåt. Och parallellt med de oerhörda framgångarna får vi följa hur det börjar knaka i fogarna mellan Mark och vännen Eduaro Saverin samtidigt som flashforwards visar hur Facebookgrundaren blir stämd från två olika håll på mångmiljonbelopp.

Facebooknörden Jenny gillade så klart denna film. Riktigt mycket gillade jag den!



Tredje och sista filmen är Eat pray love. 

Liz Gilbert är övertygad om att livet har mer att erbjuda än familj och karriär. Se hur hon hittar ny livsglädje i denna inspirerande och sanna historia som är baserad på den bästsäljande boken med samma titel. Liz lämnar New York och ger sig ut på en årslång resa till Italien, Indien och Bali där hon försöker hitta sig själv med hjälp av god mat, meditation och förhoppningen att få uppleva sann kärlek.

Det här skulle min kompis Dahlman säga är en typisk Jenny-film. Det verkade ju så. Så är inte fallet. Den var visserligen söt och så, men nej, inte bra... Den hade sina ljusglimtar. Mer är det inte.

Jag har sjukanmält mig första lektionen i morgon. Jag har legat i soffan hela dagen. Är sjukt rastlös men mår så kasst. Näsan rinner hela tiden. Nu är det ipren och sängen som gäller, och så hoppas vi att den här förbannade förkylningen är borta i morgon!