Det är bara resterna

Igår stod jag och pratade med en ny kollega jag aldrig träffat förr. Vi pratade om allt möjligt, när hon plötsligt lägger handen på min mage och liksom klappar den samtidigt som hon säger
-Och här ser det också bra ut ser jag.
 
Vad svarar man???
 
Mitt svar blev
-Nej det är bara resterna.
 
Hon påpekade då att hon gjort bort sig.
 
Ja det gjorde hon. Inte för att jag tog mig speciellt av det, då jag gått ner mycket i vikt och väger mer än 15 kg mindre än FÖRE graviditeten. Men tänk om situationen varit annorlunda? Tänk om jag nyss hade fått missfall? Tänk om vi hade försökt få barn i flera år utan att lyckas? Tänk om det istället var så att jag fått till exempel cancer i magen? Tänkte hon på hur mycket hon hade kunnat såra och förstöra?
 
Jag är ändå inte riktigt nöjd med mitt svar, det är ju inga rester kvar? Samtidigt är jag oerhört tacksam att jag kunde svara henne på detta vis, att jag faktiskt har ett barn och inte tar mig av den kommentaren lika illa som jag kunde ha gjort.
 
Fråga aldrig om du inte är säker. Det sårar så mycket om det blir fel.

Trött men tacksam

Ja, jag är trött. Vår son tycker att natt = vakentid. Idag tycker han dessutom att han ska äta varenda timme, men det får han göra för han behöver uppenbarligen tröst pga sin mage. Ja, jag är trött, men jag är också väldigt tacksam över att jag har min lille gosige son.

Jag och himlen gråter

I morse fick vi ett dödsbud på jobbet. För att förmedla vad jag känner väljer jag att citera favvobiblo:

Jobbig dag idag. Jag och himlen gråter.


För gråter, det gör jag. Denna underbara människa har lämnat oss. En riktig stöttepelare trots att hon själv hade det jobbigt. Hon var alltid gullig mot alla, kramades om man behövde en kram osv. Denna vecka skulle hon och jag haft kökstjänst i personalköket.

Vila i frid Bittan. Du är så oerhört saknad!

Orkarintebrymig

Jag har inte mått särskilt bra de senaste veckorna. Det har antagligen inte märkts eftersom jag är bra på att dölja det. Jag vet inte om det är en trettioårskris, utbrändhet eller depression. Jag kallar det för orkarintebrymig-fenomenet. När jag är ledig ligger jag mest på soffan och orkar inte ta mig upp. Jag känner mig otillräcklig oavsett vad det gäller. Jag ser dock ljuset i buggen och simningen, alltid något.

Idag har det dock varit en riktigt sjukt jävla pissdålig dag, där det nog märkts att jag inte varit på topp. Ingenting har gått som det borde. Min sista lektion flippade ut tack vare att en handfull elever kaosade. Jag var vid det laget fruktansvärt trött, så jag orkade inget annat än att skrika och skälla. Min lunchrast börjar egentligen 11, men eftersom jag satt i telefon, i möten osv så fick jag lunch kl tolv, en kvart före min lektion började. Vissa dagar är bara så underbara :(

För tillfället känner jag att jag inte kommer ikapp med något, varken hemma eller på jobbet. Jag får prestationsångest.

Första gången

På lördag fyller min minsta syster yster 17 bast. För första gången i hennes liv kommer jag inte att fira hennes födelsedag med henne. Det känns väldigt märkligt, men det var ett beslut som vi bestämde gemensamt. Det kostar helt enkelt för mkt att åka fram o tillbaka på det viset. Hennes presenter har hon redan fått, via posten. Även om jag vet att det är tanken som räknas, så känns det väldigt märkligt och ovant just nu.

Min stora, lilla tös <3

Pausfågel

Bloggen har blivit lidande ett tag, tyvärr. Det är semester och jag roar mig med annat. Dessutom är mitt humör inte på topp just nu, och det har det egentligen inte varit de senaste veckorna. Jag har börjat klura på frågan Var hör jag hemma? och det var antagligen ingen bra idé... :/ Jag har inte kommit fram till något bra. Jag trodde att jag hörde hemma både i Skåne o i Borås, men just nu känns det inte så. Vill inte utveckla detta mer i bloggen, inte för tillfället iallafall.

Bild från när jag var på Tjörn i helgen. Underbart ställe, dit ska jag igen!!!


60-åring nybliven mamma

Läste om en 60 år gammal kvinna som fött tvillingar... Kolla länken!

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article7196512.ab


Jag tycker att det är äckligt & sjukt...
Vad tycker ni andra???

Tänk...

Tänk att ha nån som kan klia en på ryggen...
eller pilla en i håret...
eller nån man kan krypa ihop hos när det regnar och man kollar på film...

Raggningsreplik

Du är som en marschmallow, mjuk och söt.
Och när man hettar upp dig blir du alldeles kladdig och ljuvlig.




Här har ni en fröken som inte kan sova... fast hon ska upp 5.45 i morgon...
Vissa dagar jävlas livet lite mer än andra dagar.


När ömhet övergår i formalitet

Nedanstående text är snodd av min vän Melondoft. Texten är så himla bra att jag bad om att få sno den. Alla känner väl någon gång igen sig i detta. Tack Melondoft för att jag fick sno din text :)



"Puss puss" i varje avsked blev plötsligt "vi hörs".
Är det då man ska känna sig dissad kanske? Är det då man ska börja tro att det faktiskt är en själv det är fel på, med tanke på att detta skifte skedde efter en träff? Jag tar i alla fall åt mig.

Ska det vara så jävla svårt att helt enkelt bara kläcka ur sig "okej, det klickade inte mellan oss" istället för att bara sluta höra av sig. När "heeej :D" det första man man får direkt när man loggar in övergår till att man själv är den enda som tar kontakt, ja, det är då det är kört.

Så jävla typiskt.. jag hamnar fan alltid i den här situationen. Det får mig att börja förstå att det måste vara mig det är fel på...

Jag är så less på det här nu så det finns inte. När ska folk börja stå upp för vad de känner, och dessutom våga uttrycka det, oavsett åt vilket håll det gäller?!

RSS 2.0