Igår var vi på rytmik igen. Det var massor av barn och vuxna där, jättekul som vanligt. A satt bara stilla o tyst först när vi kom dit, tittade på de andra barnen osv. Sen kom kompis E och då fick han fart! Smilade upp sig och sen var han sitt gamla vanliga jag. Han måste verkligen känna igen E. De har träffats så mycket (bvc, rytmik, simmet, massagen, föräldragrupp osv) så jag tror att han faktiskt känner att det där är E, henne känner jag! Nu kommer väl nån psykolognisse o sågar min teori. Skiter jag i.