En undran

Om man har åtgärdsprogram i engelska och svenska, varför envisas man med att välja ytterligare ett språk? Varför inte ta emot den hjälpen man är berättigad till, i stöd i form av svensk/engelska eller dylikt? Varför utsätta sig själv för all den tid och energi som ett tredje språk behöver?

Efter tre veckors testperiod (en vecka i varje språk) har nu sjuorna gjort sina val. I fredags hade jag 13 st på min lista. I morse hade den utökats till 14 st. Under lektionen idag kom 4 st till och nu är vi alltså 18 st. Av de 18 är det MINST 6 st som stämmer in på det jag skrev i början. Jag hoppas självklart att det kommer att gå bra för dem, men jag befarar att gruppen före höstlovet är nere i 15 st, för att inför åttan minskas ytterligare.

18 st i ett nybörjarspråk är mycket, men får nog ändå räknas som normalt. Spanskan var 26 st i morse, är nu nere i 22 st eftersom 4 valde att gå över till mig. Franskan blev 5 st. Min grupp i åttan är perfekt enligt mig - 9 st. Jag hinner se alla, och vi har en helt annat relation än vad jag och niorna (numera 14 st) har.

Tänk så mycket man kan fundera på så här en måndagskväll! ;) Nu ska jag skynda mig att byta om, hämta Johan och sen dra till dansen.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0