Idag fick jag besked om att en av de människorna som jag tycker oerhört mycket om ligger i respirator efter en hjärnblödning. Jag känner mig helt tom. Jag gråter. Jag funderar. Jag gråter lite till. Jag funderar lite till.

Saker jag nu funderar över är om jag har gjort rätt? Gjorde jag rätt när jag valde att flytta 36 mil från mina nära och kära? Ska jag åka ner några dagar?

Svaret är inte enkelt. Jag känner inte att jag har gjort fel, tvärtom. Jag har ett jobb som jag gillar (trots att det är kämpigt), jag har fina arbetskamrater, tak över huvudet och fina vänner. Hade jag valt att stanna i Skåne hade jag troligtvis inte haft jobb (iaf inget fast), och då hade jag inte satt mig själv i första rummet. Jag hade således inte varit lycklig, utan haft en instabil tillvaro med jobbsök och eventuella flyttar. Mina nära och kära vet att jag har utvecklats som person under mina snart 3 år i "norr", och de vet att jag tycker om dem oavsett var i världen jag befinner mig. Samtidigt är detta inte en lätt situation. Det kommer att komma dagar då jag känner att jag måste kasta mig in i bilen för att det är ett akutläge i södern. Denna gången avvaktar jag i några dagar, jag åker inte ner nu. Anledning? Jag kan inget göra där ändå.

Valde att ta en promenad i förmiddag, gjorde om min promenadväg så att jag skulle slippa "allt folk". Tur var väl det, för undra hur folk reagerar när de möter en främmande människa vars tårar bara rinner?

♥